Film, 30/3

Frances Ha
Jag såg om Frances Ha för första gången sedan den kom och tycker fortfarande den är riktigt bra, kanske ännu bättre nu. Man kan se den som en trolig uppföljare eller "vad hände sen?"-film till Lady Bird, vilket är kul. Greta Gerwig gör nog sin bästa roll här och jag tycker lätt att det är Noah Baumbachs bästa film. Betyg: 4

The Boxer
Daniel Day-Lewis är en av mina absoluta favoritskådisar och en av hans bästa roller är definitivt som boxaren Danny Flynn i The Boxer från 1997. Jag har sett den tidigare, men den här filmen har bara blivit bättre med tiden. Storartat skådespel och en fantastisk berättelse i ett grått och farligt Belfast. Jag gillar allt med den här filmen. Betyg: 5

Den okända flickan 
En till film som jag har sett tidigare, men såg igen den här veckan. Bröderna Dardenne tillhör mina absoluta favoriter bland samtida regissörer. De har inte gjort en enda dålig film, och deras filmer berör även om man har sett dem tidigare. Den okända flickan är inget undantag och bjuder på en stark story och fint skådespel i ett grådaskigt Belgien. Den tillhör inte mina favoriter ur brödernas filmkatalog, men växte lite efter en omtitt. Adèle Haenel i huvudrollen är verkligen sjukt bra här. Betyg: 4

If Beale Street Could Talk
Ett starkt drama om två unga svarta människor och deras familjer i 70-talets New York. Det amerikanska samhället vilar på ett starkt fundament av rasism och segregation och man kan fråga sig vad som har hänt sedan 70-talet när det gäller svartas situation? "Beale Street" är välgjord och har många bra skådespelare, men kändes tyvärr lite seg och utdragen. Filmen bygger på en bok av James Baldwin och jag får känslan av att man gjort misstaget att luta sig lite för mycket mot förlagan, ibland blir det lite teatralt och känns som högläsning. Klart sevärd dock. Betyg: 3

TV: Crashing

Crashing är antagligen en av de mindre omtalade nyare TV-serierna från HBO. Det känns inte som att den har fått så mycket uppmärksamhet, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på den lite tråkiga premissen: komikern Pete Holmes spelar sig själv och i serien försöker han slå igenom som stand up-komiker i New York. Pete Holmes är en sympatisk, ödmjuk och ganska töntig kille som definitivt står ut bland de andra komikerna som dyker upp i serien (också som sig själva). Serien är en slags dramakomedi med mycket hjärta och värme. Den tredje och avslutande säsongen har precis visats klart och är nog den bästa hittills. Jag tycker serien startade rätt svagt men den har växt med varje säsong och i slutet av säsong tre är man glad att man har hängt med ända fram till slutet. Betyg: 4

Film, 25/3

Mind the Gap
Stark dokumentär som följer tre skateboardåkande killar under några år, med en av killarna bakom kameran. De bor i en nedgången och fattig amerikansk stad och är i åldern kring 20. Alla har haft det jobbigt hemma och hanterar det olika bra. I skateboardåkandet hittar de någon form av gemenskap. Det här var en film som jag såg helt utan förväntningar och den gjorde ett stark intryck på mig. Den känns ärlig och äkta och berättar ett gäng viktiga berättelser från verkligheten. Betyg: 4

Helan & Halvan 
Filmen heter Stan & Ollie på engelska och handlar alltså om de legendariska Helan och Halvan när de i slutet av karriären gör en mindre glamorös turné i Storbritannien. Steve Coogan och John C. Reilly är duktiga i huvudrollerna, men annars är filmen lite platt och förutsägbar. Om man har en relation till Helan och Halvan kan den nog kännas roligare och jag tror många lite äldre tittare kommer älska filmen. För mig är den dock inte mer än klart godkänd underhållning. Betyg: 3

Bad Times at the El Royale
En spännande film som känns som en komprimerad TV-serie inspirerad av bröderna Coen. Filmen utspelar sig i slutet av 60-talet och har ett bra soundtrack med en massa soullåtar och flera bra skådespelare, där kanske Jeff Bridges gör den bästa rollen. Jag tyckte den var underhållande och cool, men lite i längsta laget. Jag störde mig också på Chris Hemsworths (samma skådespelare som spelar Thor i Marvelfilmerna) bara överkropp som bröt illusionen av 60-tal och mest kändes som en desperat och tvångsmässig uppvisning av en späkad manlig Hollywoodkropp. Betyg: 3

Film och TV, 17/3

Das Boot (TV-serie)
Jag har aldrig sett Das Boot-filmen (och är inte särskilt sugen nu heller) men fick för mig att se TV-serien i brist på annat. Den bygger alltså på samma bok som den gamla filmen, men också på en uppföljare. Häften av serien utspelar sig ute till sjöss på en ubåt och är ungefär så spännande som det låter (antingen gillar man sånt eller inte, jag är varken ett fan av saker som utspelar sig uppe i luften eller på haven) och andra halvan till lands i en fransk kuststad och skildrar en halvspännande konflikt mellan den lokala motståndsrörelsen och de ockuperande nazisterna. Jag vet inte huruvida jag skulle kalla den här serien sevärd. Den är seg och händelsefattig, dock med en del bra drama emellanåt. Det bästa är det överlag starka skådespelet där Vicky Krieps (antagligen mest känd från Phantom Thread) är allra bäst. Hela serien finns att se på SVT Play. Betyg: 3

Eldprovet
Fransk film som är PK enligt fransk standard men inte PK i Sverige, på samma sätt som En oväntad vänskap. Här ska en smått rasistisk och otrevlig universitetsprofessor ta sig an en juridikstudent, som varken är stökig eller obegåvad, men som har utländsk bakgrund och inte klär sig i finkläder när hon går på föreläsning. Professorn coachar henne i en retoriktävling, självklart blir de vänner och lär sig saker av varandra. En förutsägbar och lätt idiotisk film, som ändå håller att se. Betyg: 2

Jeune femme
Jeune femme är en nyare fransk film av det bättre slaget, om en psykiskt instabil kvinna som blivit dumpad av sin rika partner och nu står utan pengar och bostad i Paris. Det är en intressant och välspelad skildring av en människa som plötsligt förlorar sin trygghet och måste bygga upp något nytt från scratch. Helt klart sevärd. Betyg: 4

Spirited Away
Spirited Away är en film jag sett rätt många gånger, men nu var det ett tag sen och jag blev sugen på att se den igen. Jag tycker fortfarande att det är ett mästerverk och möjligtvis har den bara blivit bättre med åren. Storyn, animationen, stämningen och alla fantastiska varelser och miljöer skapar en fulländad helhet och för mig är det här Hayao Miyazakis och Studio Ghiblis absoluta mästerverk. En fantastisk film på alla sätt. Betyg: 5

Kikis expressbud 
Efter att ha sett Spirited Away blev jag sugen på mer Ghibli och deras näst bästa film har för mig alltid varit Kikis expressbud. Det var ett tag sedan jag såg den och det var mycket mysigt att se om den. Jag gillar den nedtonade berättelsen och Kiki och hennes katt är mycket trevliga bekantskaper. Staden där filmen utspelar sig, som ju är tydligt inspirerad av bland annat Stockholm, är också fantastiskt mysig och otroligt fint tecknad. Det känns som den ideala nordiska staden och ligger högt på listan över fiktiva städer där jag skulle vilja bo. Betyg: 4

TV: Les Misérables

Jag har aldrig tidigare sett någon variant av Les Misérables och hade inte heller tänkt se den nya BBC-versionen som nu visas på SVT. Men så fastnade jag framför teven en bit in i det tredje avsnittet och blev snabbt intresserad av att se hela serien. Och nu har jag gjort det. För mig som tidigare var obekant med storyn var Les Misérables en väldigt trevlig överraskning. Det är uppenbart varför den betraktas som en klassiker och berättelsen är klyschig på ett bra sätt, med klassiska motsättningar mellan fattiga och rika (och andra grupper) i 1800-talets Frankrike som centrum. TV-serien är otroligt välgjord och påkostad, med fina miljöer och kostymer. Skådespelarna är alla mycket bra, framförallt Dominic West i huvudrollen. Efter att ha sett serien blev jag sugen på att läsa den mastiga förlagan och har beställt ett exemplar som jag siktar på att läsa snart. Betyg: 5

TV: After Life

Vad fan ska man säga om Ricky Gervais? Som alla andra var jag ett stort fan av The Office och Extras och därefter har jag pliktskyldigt sett det mesta han har satt sitt namn på. Och ingenting har någonsin nått de höjderna. Inte nog med att det mesta har varit tråkigt och ibland genuint dåligt så har Gervais också odlat en oerhört obehaglig människosyn i de flesta av sina produktioner. Ofta känns han som en cynisk och elak mobbare och jag har ofta känt mig olustig efter att ha sett hans grejer. Nu har det kommit en ny Netflix-serie skriven och regisserad av Gervais som också gör huvudrollen. Vissa kritiker verkar tycka att serien är ett lyft jämfört med det han gjort de senaste åren så jag försökte lägga mina tvivel åt sidan och gav serien en chans. Och jag gillade den inte. Gervais spelar en man som efter att frun dött i cancer inte har någon lust att leva och därför tycker det är okej att bete sig som ett svin mot allt och alla. Det är meningen att man ska känna för honom men han är bara äckligt osympatisk och allmänt vidrig, även efter den förutsägbara vändningen framåt slutet. Serien har ambitioner att vara rolig och beröra, men för min del lyckas den inte på något plan. Jag skrattade inte en enda gång och jag kommer förhålla mig ännu mer misstänksamt mot Gervais framöver. Lustigt nog är det Mackenzie Crook som spelade Gareth i The Office som gjort den bästa serien i samma anda på senare år, nämligen Detectorists. Den serien är ett hett tips medan jag inte kan rekommendera After Life. Betyg: 2

Film, 9/3

Leaving Neverland
Vinterns stora skandalsnackis med potential att förstöra Michael Jacksons namn för all framtid. En omskakande och trovärdig dokumentär om grooming och övergrepp av extrema proportioner. De fyra timmarna passerade snabbt och väckte en del tankar. Jag tycker den är värd att se och nästa vecka kommer den visas på SVT. Betyg: 4

Tiden före oss
Belgiskt drama om en prostituerad kvinna som plötsligt tvingas ta hand om sin lilla son som hon övergivit några år tidigare. Evelyne Brochu är mycket bra i huvudrollen och filmen utforskar hennes karaktär på ett intressant sätt som känns långt ifrån Hollywood. Klart sevärd, finns att se på Cineasterna.se. Betyg: 4

Film och TV, 4/3

True Detective - Säsong 3
Den tredje säsongen av True Detective är nu avslutad och jag tycker den var otroligt bra från början till slut. En TV-serie av den här typen blir inte mycket bättre än såhär. Fantastiskt skådespel och ett mycket effektivt berättande, där olika ledtrådar och villospår portionerades ut under avsnitten på ett långsamt och behärskat sätt där karaktärerna och deras utveckling tilläts stå i centrum. Helt fenomenalt. Efter varje avsnitt kände jag "fan vad bra det här var". Tyvärr var mysteriet nästan helt löst inför det sista avsnittet och den stora twisten jag hade hoppats på uteblev. Men på det stora hela en fantastisk säsong. Betyg: 5

Virus Tropical 
En väldigt trevlig tecknad film som handlar om en tjejs uppväxt i Ecuador och Colombia på 80- och 90-talet. Filmen bygger på ett självbiografiskt seriealbum och teckningsstilen påminner om den i Persepolis, alltså svartvitt och medvetet amatörmässig i stil med många vuxenserier. Riktigt charmig och mysig film som ger en del insikter om miljöer vi sällan får se på film. Filmen går att se på Cineasterna, en fantastiskt bra tjänst där man kan streama en massa annars svåråtkomliga filmer helt gratis förutsatt att man har ett bibliotekskort (de flesta svenska stadsbibliotek verkar vara anslutna). Betyg: 4

Widows 
Steve McQueens nya film Widows fick ett rätt ljummet mottagande så för mig blev det en positiv överraskning. Kanske inte lika angelägen och originell som hans tidigare filmer, men en väldigt välgjord och underhållande film där varenda skådespelare i den stora ensemblen presterar fina roller. En perfekt film för fredagskvällen. Betyg: 4 

Nattsida - Hans Gunnarsson

Hans Gunnarsson är en av mina favoriter bland samtida svenska författare. Jag hittade till honom via den uppmärksammade romanen All inclusive från 2015 och läste därefter det mesta jag kunde hitta av honom på biblioteket. Mina favoriter är "bli vuxen i Finspång"-romanen En jävla vinter och den bisarra Försmådd (skräckblandad förtjusning när jag förstod vad den romanen handlade om). Nu har han kommit med en ny roman med titeln Nattsida, som är en slags fristående uppföljare ("syskonbok" står det på baksidan) till All inclusive. Tyvärr kommer jag inte ihåg så mycket av All inclusive, mer än att den var bra, men det gör inte så mycket när jag börjar läsa Nattsida, ändå fram till slutet känns den väldigt fristående och egen. Nattsida är en fantastiskt välskriven bok med ett underbart flyt. Jag läser i ett rasande tempo och fascineras av den bisarra och mystiska historien. Upplägget är som en bra film noir, och påminner lite om något av Paul Auster eller Klas Östergren: en drygt 60-årig man åker som enda anhörig till Stockholm för att rensa upp och sälja sin döde halvbroders, vilken han knappt kände, lägenhet. Nästan omedelbart börjar det hända konstiga grejer, knackningar på fönstret mitt i natten, en försvunnen tavla, en skum dagbok och så vidare. Det är väldigt spännande och berättat med ett underbart driv. Tyvärr är det lite som att luften går ur Gunnarsson de sista hundra sidorna, när det ska anknytas till den tidigare boken utan att svara på några av bokens mysterium och frågor. Det blir lite för skumt och virrigt, men kanske kommer det komma ytterligare en bok som svarar på de frågor som blev obesvarade här. Dock är det väl så att det mesta ska lämnas som frågetecken, vilket jag visserligen uppskattar men det hade varit snyggt med ett lite tydligare slut. Hursomhelst är det här en riktigt bra bok som jag verkligen kan rekommendera. Den trevligaste svenska roman jag läst sedan Pappaklausulen i höstas. Betyget får bli en fyra.

Inherent Vice - Thomas Pynchon

Inherent Vice var den första boken jag läste av Thomas Pynchon, för snart tio år sedan. Därefter har jag läst samtliga av hans romaner (ska jag vara ärlig orkade jag aldrig läsa klart Against the Day och Mason and Dixon) och håller honom som en favorit. Efter att ha sett filmatiseringen av Inherent Vice tre gånger och efter att ha spenderat ganska mycket tid i LA förra året var jag sugen på att läsa om boken. Det blev en trevlig lässtund och nu när jag är välbekant med storyn gick det förhållandevis lätt att hänga med i svängarna. För Pynchon-noviser skulle jag rekommendera Inherent Vice som den den bästa inkörsporten till hans författarskap. Det är en av hans bästa böcker och längden på drygt 300 sidor är perfekt, då hans böcker kräver en del koncentration och hans längre alster kan vara tålamodsprövande. Det är en både spännande och fascinerande skildring av Los Angeles i skarven kring 60- och 70-talen. Inherent Vice finns också i svensk översättning med titeln Inneboende brist. Jag har läst några av Pynchons böcker i svensk översättning och översättningarna brukar hålla bra kvalitet. Efter att ha läst boken tycker jag att man ska se den fantastiska filmen. Betyget är en självklar femma.