Musik: Ny skiva från Kevin Morby

Kevin Morby är min största musikaliska upptäckt på senare år. Jag hittade till honom när han släppte skivan Singing Saw 2016 och har sedan dess följt hans utgivning och lyssnat mycket på hans tidigare album. Kevin Morby jobbar i den svåraste av traditioner som amerikansk singer-songwriter i en genre där det mesta redan gjorts och nykomlingar sällan kan jämföra sig med alla gamla legender. Ändå står Kevin Morby ut och har gjort en mängd starka låtar som känns så självklara att man förvånas över att ingen redan spelat in dem. Han verkar inte ha fått så mycket uppmärksamhet i Sverige och mig veterligen har ingen av de större tidningarna här recenserat hans skivor, men i USA är han stor och hyllad. Under mina två år i Kalifornien hann jag se Kevin live två gånger och det var stor uppslutning av hängivna fans båda gångerna. I fredags släpptes hans nya skiva Oh My God och liksom hans tidigare skivor känns den klassisk och tidlös. Låtarna känns dock mindre självklara denna gång och sätter sig inte lika fort. Det är mindre rock'n'roll denna gång och jag tycker fortfarande att Singing Saw är hans bästa album. Oh My God är ändå en stark skiva som jag kommer lyssna mycket på de kommande veckorna. Kevin Morby fortsätter att övertyga. Betyg: 4

TV: Bonusfamiljen

Av allt att döma är Bonusfamiljen avslutad nu. Den tredje säsongen har nog varit den bästa hittills och jag känner på mig att jag kommer sakna serien. När jag såg de två första säsongerna bodde jag i Kalifornien och fick se avsnitten med halvtaskig streamad kvalitet över dåligt wifi och VPN, men jag fastnade för serien snabbt och har kastat mig över varje nytt avsnitt. När jag bodde i USA kändes Bonusfamiljen tryggt, svenskt och trevligt och erbjöd behövlig feel good. Den andra säsongen var tyvärr rätt skakig med några sega trådar som drogs ut alldeles för länge. Därför har den tredje säsongen känts som en nytändning, där mycket har hänt i snabbt och välskrivet tempo. Bonusfamiljens stora styrka är förstås karaktärerna som man lär sig tycka om och bry sig om, och jag hade gärna sett fler säsonger. Seriens svaghet, vilken jag egentligen tycker borde diskuteras i lite större omfattning, är den konstiga bilden som ges av "vanligt folk" vilken förstås beror på att de som skapat serien inte har någon kontakt med det "vanliga folk" som de vill skildra vilket resulterat i en mängd konstiga situationer som känns helt overkliga i förhållande till den verklighet som de haft ambitionen att visa. Trots detta fungerar serien, vilket är ett bevis för hur lyckad den ändå är. Jag kommer sakna Bonusfamiljen och ser fram emot att se skådespelarna i andra serier.

Film och TV, 21/4

Goliat
Tjuvheder-regissören Peter Grönlund låter oss åter besöka en del av Sverige som de flesta aldrig ser. Filmen ska dessutom vara filmad i Norrköpingstrakterna och de flesta pratar grov östgötska, men jag kände inte igen mig någonstans (vilket väl är syftet). Goliat är en bra och sevärd film, svensk socialrealism av det bättre slaget. Betyg: 4

Happy New Year, Colin Burstead
Lätt kaotisk film om en stor familj och några av deras vänner som hyrt ett gods för att fira nyårsafton. Flera begravda konflikter blossar upp och det hela är rätt underhållande. En stor ensemble där många känns igen från brittisk film och TV. Det är inte en film som gör ett jättestarkt intryck, men den underhåller för stunden och de flesta av skådespelarna gör bra ifrån sig. Betyg: 3

White Gold, säsong 2
BBC-serien där två av Inbetweenerskillarna kompletteras av Gossip Girl-hunken Ed Westwick är tillbaka för en andra säsong. Det är fortfarande 80-tal som gäller, inklusive knäppa kläder och frisyrer och ett catchy blandband som soundtrack, och de sex avsnitten är underhållande och hyfsat roliga. Det är en komediserie utan stora ambitioner och fungerar fint om man vill se något avslappnande och kul. Betyg: 3

TV: Back to Life

Back to Life är en ny BBC-serie i sex avsnitt av och med Daisy Haggard, som kanske är mest känd som systern i den några år gamla BBC-serien Uncle. Här spelar hon en kvinna som kommer tillbaka till sin lilla hemstad på kusten och till sina föräldrar efter att ha avtjänat ett 18 år långt fängelsestraff, efter att ha mördat en av sina kompisar. Man förstår snabbt att saker och ting kanske inte är så enkla som de först kan framstå och att en del frågetecken kring dödsfallet kvarstår. Mest handlar det om att återuppta ett liv som satts på paus under många år och försöka skapa sig en tillvaro på en plats där alla hatar en och alla kastar misstänksamma blickar. Back to Life är en unikt brittisk serie som blandar humor och djupt allvar, med mörka undertoner. Allt är genomfört på ett lysande sätt med perfekt fingertoppskänsla. Daisy Haggard briljerar i huvudrollen men resten av ensemblen är också mycket bra, och flera ansikten som är bekanta från brittiska TV-serier och filmer dyker upp i biroller. Back to Life är en väldigt sevärd serie som jag rekommenderar starkt. Betyg: 4 

Tre sevärda TV-serier

Fleabag
Den andra och sista säsongen av Phoebe Waller-Bridges fenomenala komediserie Fleabag avslutades i veckan. Den första säsongen visades 2016 och jag är mycket glad över att den fick en uppföljare. Fleabag är en serie som lyckas vara båda smart och sympatisk, och är så otroligt välgjord att nästan alla andra humorserier bleknar i jämförelse. Varje replik och scen är så välskrivna och genomtänkta att vara avsnitt känns som en mindre sensation. Betyg: 5

The Victim
The Victim är en miniserie på fyra avsnitt som precis visats på BBC. Kelly Macdonald (bland annat känd från Trainspotting och Boardwalk Empire) gör huvudrollen som en mamma vars son blivit mördad ett antal år tidigare och nu outar den förmodade mördaren på internet med uppmaningen att skada honom. En intressant och välgjord serie, med starkt skådespel och en gripande story. Förhoppningsvis lär den dyka upp på SVT framöver. Betyg: 4

Home
Ytterligare en brittisk komediserie med allvarliga undertoner. Denna handlar om en syrisk flykting som flyttar in hos en engelsk familj i ett villaområde, efter att ha smugit in i bagageutrymmet på deras bil i Calais (!). Home är en trevlig och familjevänlig serie som gör en del smarta poänger om flyktingar, rasism och annat, men faller lite på att visa upp en orealistiskt sockersötad skildring av att vara flykting där det mesta går som på räls, nästan alla är snälla och Dublinförordningen aldrig existerat. Den är också ganska ojämn, men överlag klart sevärd och sympatisk. Betyg: 3

Ringaren i Notre Dame - Victor Hugo vs Disney

Efter att ha sett den nya BBC-versionen av Les Miserables blev jag sugen på mer Victor Hugo och och bestämde mig för att ta mig an Ringaren i Notre Dame. Tidigare hade jag bara sett Disneyversionen från 90-talet och till skillnad från de flesta andra Disneyfilmer från den tiden hade jag bara sett den en enda gång. Dock har jag haft rätt positiva känslor kring storyn sedan dess och boken har lockat mig flera gånger. Ringaren i Notre Dame gavs ut för första gången 1831, hela 30 år innan Les Miserables, och Victor Hugo hade då inte ens fyllt 30. Det märks att det är en ung och ofokuserad författare som skrivit "Ringaren", som bjuder på en mycket märklig läsupplevelse för en modern läsare. Grundhistorien är faktiskt riktigt bra, trots att samtliga karaktärer beter sig fullständigt obegripligt och irrationellt och mest framstår som konstiga karikatyrer. Boken innehåller stora doser av vad jag antar ska föreställa satir och humor om det medeltida Frankrike och Paris, men ingen av dessa långa utläggningar tilltalade mig. Boken innehåller också långa stycken om arkitektur och annat - en av drivkrafterna bakom skrivandet ska ha varit att uppmärksamma Notre Dame-kyrkans fantastiska arkitektur då kyrkan vid 1800-talets början höll på att förfalla - men dessa är inte heller särskilt intressanta. För att ta mig igenom den rätt mossiga boken skummade jag stora partier, och jag är glad att jag gjorde så, annars hade jag tråkats ihjäl. Jag är dock glad att jag spenderat tid med den här boken, den har en del bisarra inslag och en i grunden stark historia som det var kul att bekanta sig med. Jag läser sällan så pass gamla böcker och jag hoppas att Les Miserables, som ligger och väntar, känns fräschare. Det ska bli intressant att se hur Victor Hugo utvecklades över 30 år som firad författare. Efter att ha läst klart boken såg jag Disneyfilmen igen och jag tycker faktiskt den är bättre än boken. I filmen beter sig karaktärerna mer som riktiga människor och även om storyn inte är lika makaber och tragisk är den mycket bättre berättad och mer medryckande. Det var längesedan jag såg om en Disneyfilm från min barndom men jag blev väldigt positivt överraskad och kan faktiskt tänka mig att återbesöka fler av deras filmer. Att göra mig till en vuxen Disneyentusiast var inte syftet med att läsa "Ringaren", men saker blir inte alltid som man tänkt sig... 

Musik: Jenny Lewis nya skiva

I takt med att jag har blivit äldre har jag blivit sämre på att lyssna på nya musik. Jag hänger inte med i trenderna och fastnar sällan för något nytt. Det blir mest att jag sitter och lyssnar på Dexys, Håkan Hellström och andra gamla favoriter. Nu har i alla fall Jenny Lewis kommit med en ny skiva, On The Line, som är den bästa nya musiken jag har hört i år. Jag har lyssnat på Jenny Lewis ända sedan debuten och också sett henne live, men mitt intresse har minskat på senare år och jag hade inte några förväntningar på den nya skivan. Den låter dock riktigt bra. Elva starka låtar, med bra melodier och snygg produktion. Och Jenny sjunger väldigt bra. Jag har spelat den på repeat de senaste dagarna och  känner att den kommer hålla ett tag till innan jag tröttnar. Betyg: 4

TV: You're the Worst

Efter fem år och lika många säsonger är You're the Worst slut. Jag har hängt med från början och trots att serien aldrig varit någon av mina favoriter har jag alltid gillat den. Seriens största bedrift, förutom att den är genomgående välgjord och hyfsat smart och rolig, är att man som tittare nästan alltid brytt sig om de egentligen rätt så vidriga huvudpersonerna. Den sista säsongen var välgjord och hade ett bra upplägg. Har man inte sett You're the Worst tidigare är den helt klart värd att se. Jämfört med de flesta dramakomediserier som kommer nuförtiden är den avsevärt mycket bättre. Betyg: 4

Håkan Hellströms bästa skivor

Jag är inne i sådan där period där inget annat än Håkan Hellström duger. Allt han har gjort är ju bra vilket gör det perfekt att spela alla hans album på shuffle. Med alla skivor han har släppt blir det rätt bra variation. Jag fick för mig att ranka alla hans album, från bäst till mindre bäst, så här kommer en sådan lista.

1. Ett kolikbarns bekännelser 
Bästa texterna, bästa melodierna, bästa stämningen och hans ärligaste och mest fulländade skiva. Ett mästerverk och antagligen den bästa svenska skivan någonsin.

2. För sent för edelweiss 
Som en uppföljare till Kolikbarnet. Nästan lika bra med en samling fantastiska låtar.

3. 2 steg från Paradise 
Ännu en fantastisk skiva med underbara melodier och texter och otrolig stämning.

4. Känn ingen sorg för mig Göteborg 
Den bästa svenska debuten någonsin. En fulländad skiva och en odödlig klassiker.

5. Det kommer aldrig va över för mig 
Här början det bli svårt att ranka, men jag håller den här skivan väldigt högt trots allt. Den har verkligen växt med åren.

6. Det är så jag säger det 
Svagare än debuten men ändå en trevlig samling låtar som i de flesta fall också känns som klassiker.

7. Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått 
Aningen ojämn men överlag ett fantastiskt gäng låtar som måste vara med om man ska shuffla sig igenom Håkans skivor.

8. Du gamla du fria 
Den här skivan har också växt sedan den kom och det jag ogillade först tycker jag mestadels om idag. En riktigt bra skiva i alla avseenden.

9. Illusioner 
På de snart fyra månader som har gått sedan Håkans senaste släpptes har den också växt. Kanske fungerar den ännu bättre när man blandar ut den med hans tidigare skivor och det blir mindre stråktyngt.