Vem dödade min far - Édouard Louis

I vintras läste jag Göra sig kvitt Eddy Belleguele och Våldets historia av Édouard Louis, två kompakta och korta självbiografiska romaner som jag skulle rekommendera de flesta att läsa. Édouard Louis, född 1992, har fått stor uppmärksamhet för sin sensationella klassresa från att var en grabb i en fattig nordfransk by till att vara en av Frankrikes mest hyllade författare. Lyckligtvis är han mer än ett affischnamn för att "man kan bli vad som helst om man jobbar hårt" och vågar vara arg, politisk och ifrågasättande. Hans namn har dykt upp flera gånger i samband med debatten om de gula västarna, vilka han stöder med slagord som "alla som förolämpat en gul väst har förolämpat min far". Hans senaste bok, den kortaste hittills med knappt 90 sidor, är skriven på samma tema och har titeln Vem dödade min far. Egentligen är hans pappa inte död, men däremot förstörd efter ett hårt arbetsliv och ett fattigt liv i ett samhälle som år efter år slår allt hårdare mot de fattiga. I kortfattade, välformulerade och starka stycken minns Édouard Louis sin pappa och försöker få ett grepp om deras relation. Boken är käreksfull och förbannad om vartannat. Särskilt mycket ilska riktas mot samhället och politiker som Macron. Jag tycker att Édouard Louis känns som en fräsch och välbehövlig röst. Han lyckas säga väldigt mycket i ett kort format. Jag kommer fortsätta följa hans författarskap och ser fram emot att läsa mer av honom. Betyg: 4

Ditt liv och mitt - Majgull Axelsson

Majgull Axelsson bodde under några år, i slutet av 60-talet, i Norrköping och kopplingen till staden var det som fick mig att först läsa hennes roman Aprilhäxan för ett antal år sedan. Sedan dess har jag läst flera av hennes romaner och imponerats och ryckts med av hennes angelägna och djupt medmänskliga porträtt av intressanta och ofta smärtsamma människoöden. För ett tag sedan läste jag hennes lilla bok En stad av slott från 2002 som handlar om just Norrköping och hennes tid där, och blandar självbiografiska inslag med mer dokumentära stycken om staden. Det var en riktigt stark läsupplevelse och antagligen det bästa som jag har läst om min hemstad. Det var också intressant att se hur Majgull redan i ung ålder fick upp ögonen för vissa samhällsfrågor och orättvisor som kommit att bli hennes hjärtefrågor och haft framträdande roller i flera av hennes romaner, till exempel situationen för handikappade under första halvan av det svenska 1900-talet (och även senare). Den frågan är mer central än någonsin i hennes senaste roman, Ditt liv och mitt från 2017, som handlar om hur en 70-årig kvinna tänker tillbaka på sin barn- och ungdom i Norrköping och hur hon fick ett bra liv medan hennes gravt handikappade bror låstes in på hem för "sinnesslöa" och blev fruktansvärt illa behandlad. Utöver det förekommer starka skildringar av förljugna och falska familjer och en del övergrepp och förödmjukelser som gjorde starka avtryck på mig under läsningen. Som vanligt med Majgull Axelsson finns det en fart och flyt i berättandet som känns naturlig och ostoppbar, man rycks med och trots att det handlar om jobbiga och svåra saker känns det underhållande och lustfyllt att läsa. Mitt liv och ditt är en av hennes bästa romaner och jag ser fram emot att läsa mer av henne. Jag har insett att hon nog kan räknas till mina favoritförfattare. Betyg: 4 

TV: Follow the money, säsong 3

Den första säsongen av Follow the money ("Bedrag" på danska) var riktigt bra medan den andra säsongen lämnade lite att önska. Inför den tredje säsongen var jag därför inte särskilt peppad, men efter att ha sett den är jag mycket imponerad. Säsong tre börjar visas på SVT den tredje juni men har precis visats klart på BBC. Storyn denna gång är en renodlad spinoff och man behöver inte ha sett de tidigare säsongerna för att hänga med, och ska jag vara ärlig så hade jag glömt bort mycket av den tidigare handlingen. Den här gången ligger fokus på den kriminella Nicky, en av mina favoriter från de tidigare säsongerna, och polisen Alf, som tidigare var mer av en sidokaraktär. Säsongens handling är mörk, uppgiven och deprimerande, men genomförd på ett väldigt bra och spännande sätt. Skådespelarna imponerar och spänningsdramaturgin är på topp med många starka cliffhangers. Oavsett om man har sett seriens tidigare säsonger eller inte tycker jag att man ska ge den tredje en chans. Det här är kvalitet från början till slut och en mycket trevlig överraskning. Betyg: 4

TV: Line of Duty, säsong 5

Om någon skulle fråga mig vilken TV-serie jag gillat mest de senaste åren är sannolikheten hög att jag skulle svara Line of Duty. Jag har följt serien sedan starten 2012 och alltid hållit den högt. Med den tredje säsongen som sändes 2016 växte serien och blev en klar favorit. Säsong fyra från 2017 var också mycket bra och förra året såg jag om alla säsonger under några veckor. Vad jag gillar med Line of Duty är framförallt den fenomenala spänningen och de välskrivna karaktärerna som gestaltas av fantastiska skådespelare, men också hur de olika fallen knyter an till viktiga moral- och etikfrågor och verkligen får tittaren att känna och engagera sig i storyn. Säsong fem, som precis avslutats på BBC och snart lär komma på SVT, fortsätter med allt som gör den här serien suverän. Säsongens centrala story fokuserar på en karaktär som spelas av Stephen Graham (Combo från This is England) som är involverad i det farliga kriminella gäng och nätverk som tidigare varit med i serien. Trots att säsongen hela tiden var mycket spännande och välgjord kändes den aldrig riktigt lika engagerande som de tidigare säsongerna. Jag ska inte spoila något, men det sätt som säsongen är konstruerad denna gång gör att det omöjligt kan bli lika spännande och angeläget som tidigare. På flera sätt känns det som att serien trampar vatten och inte kommer vidare på det sätt som de flesta nog hade förväntat sig. En sjätte säsong, som kanske blir den sista, har fått klartecken och jag tror att den kommer bli mer omtumlande och gripande. Line of Duty är fortfarande en av mina absoluta favoritserier men säsong fem var lite av en mellansäsong på flera sätt. Dock en alldeles utmärkt sådan och antagligen bättre än alla andra kriminalserier. Betyg: 4

TV: Klovn, säsong 7

Klovn är en av mina absoluta favoritserier och jag har sett alla avsnitt minst två gånger. Det som vid första anblicken kan framstå som en dansk kopia av Curb your enthusiasm är en av de roligaste serier som någonsin gjorts och det är många gånger i livet som jag påminns om serien. Det känns som att Frank och Casper lyckades skildra samtiden, med alla tänkbara vardagssituationer och potentiella missförstånd, under seriens sex lysande säsonger. Efter två halvdana långfilmer (som dock är sevärda för seriens fans och jag ska erkänna att jag sett båda flera gånger) kom serien tillbaka med en sjunde säsong, nästan tio år efter den senaste, i höstas och nu har jag äntligen fått se den. Serien är känd för sin politiskt inkorrekta humor, som aldrig någonsin hade fått grönt ljus i Sverige, och i den sjunde säsongen fortsätter man att utmana gränser och den goda smaken. Jag ska inte gå in på några specifika exempel men under säsongens tio avsnitt drivs det friskt med en mängd företeelser på ett sätt som oftast fungerar, men ibland känns lite väl provocerande och inte riktigt går hem hos mig. Hade serien visats på SVT hade den fått enorma mängder anmälningar hos Granskningsnämnden och på sätt och vis är det befriande att få titta på en sådan serie. Överlag är den sjunde säsongen av Klovn ett trevligt återseende och betydligt bättre än långfilmerna. Avsnitten är välskrivna och roliga och det är kul att få följa med Frank och Casper på galna upptåg igen. Betyg: 4

Bone - Jeff Smith

Jeff Smiths seriemästerverk Bone imponerar fortfarande på flera plan. Självständigt utgiven av Smith själv under åren 1991 till 2004 och flerfaldigt prisbelönad är den ett unikum när det gäller tecknade serier. Jag kom först i kontakt med Bone på 90-talet när jag var 9 år gammal. En tredjedel av serien hann ges ut på svenska innan utgivning avslutades och jag lånade hem albumen från biblioteket flera gånger, och älskade dem djupt. Först i de sena tonåren fick jag möjlighet att läsa klart serien. Häromveckan hittade jag den samlade serien i en enda tjock volym på biblioteket (på engelska) och började läsa den igen. Bone håller som väntat även för en äldre läsare och jag hade ett gäng mycket trevliga timmar tillsammans med serien. Vad som framförallt imponerar är hur serien, med sina drygt 1300 sidor som blev till under så många år, känns så välkomponerad och sammanhängande. Det är väldigt häftigt att Smith lyckades genomföra idén och berätta sin historia så konsekvent och kompromisslöst. Trots att serien från början gavs ut som en serietidning över 55 nummer känns den inte episodisk och går att läsa som en roman. Bone är en äventyrsserie med ambitioner att berätta en episk och omfattande historia, vilket den verkligen lyckas med. Dock är det karaktärerna och deras mer stillsamma stunder tillsammans som dröjer kvar. Bone är en serie som jag kan rekommendera till alla som gillar serier och bra berättelser. Betyg: 4

Is this how you see me? - Jaime Hernandez

Sedan början av 80-talet har Jaime Hernandez gjort serier om tjejerna Maggie och Hopey (jag skrev en text om hans serier på min tidigare blogg) och skildrat deras liv från tonåringar till medelålders kvinnor. Jag sträckläste de serier som hittills kommit ut för några år sedan och hade en fantastisk och svårslagen läsupplevelse. Det var underbart att få läsa en sådan stor mängd bra serier som följer samma karaktärer under så lång tid. Sedan dess har jag saknat karaktärerna och även om Jaime fortfarande skriver om dem så är det bara några få sidor som ges ut åt gången, tillsammans med en del mindre intressanta serier. Nu har den första samlingen om Maggie och Hopey sedan den enastående The Love Bunglers från 2014 getts ut. Det är 90 sidor serier som tidigare publicerats i små portioner under perioden 2014 till 2018 och det är underbart att få en större portion av det Jaime Hernandez gör bäst igen. Den här gången kretsar handlingen till en reunion för gamla punkare dit Maggie och Hopey åker. Där stöter de på gamla vänner och bekanta och får tillfälle att reflektera över sina livssituationer, relationer och ungdomsår. Det är en riktigt bra historia som verkligen ger mersmak. Egentligen vill jag att Jaime ska massproducera serierna om sina "Locas" men jag är tacksam så länge han orkar fortsätta och räknar med att få vänta minst fem år på nästa kapitel i den här fantastiska sagan. Tills dess har jag nog sträckläst alla hans serier igen. Betyg: 5

Musik: Ny skiva från Kevin Morby

Kevin Morby är min största musikaliska upptäckt på senare år. Jag hittade till honom när han släppte skivan Singing Saw 2016 och har sedan dess följt hans utgivning och lyssnat mycket på hans tidigare album. Kevin Morby jobbar i den svåraste av traditioner som amerikansk singer-songwriter i en genre där det mesta redan gjorts och nykomlingar sällan kan jämföra sig med alla gamla legender. Ändå står Kevin Morby ut och har gjort en mängd starka låtar som känns så självklara att man förvånas över att ingen redan spelat in dem. Han verkar inte ha fått så mycket uppmärksamhet i Sverige och mig veterligen har ingen av de större tidningarna här recenserat hans skivor, men i USA är han stor och hyllad. Under mina två år i Kalifornien hann jag se Kevin live två gånger och det var stor uppslutning av hängivna fans båda gångerna. I fredags släpptes hans nya skiva Oh My God och liksom hans tidigare skivor känns den klassisk och tidlös. Låtarna känns dock mindre självklara denna gång och sätter sig inte lika fort. Det är mindre rock'n'roll denna gång och jag tycker fortfarande att Singing Saw är hans bästa album. Oh My God är ändå en stark skiva som jag kommer lyssna mycket på de kommande veckorna. Kevin Morby fortsätter att övertyga. Betyg: 4

TV: Bonusfamiljen

Av allt att döma är Bonusfamiljen avslutad nu. Den tredje säsongen har nog varit den bästa hittills och jag känner på mig att jag kommer sakna serien. När jag såg de två första säsongerna bodde jag i Kalifornien och fick se avsnitten med halvtaskig streamad kvalitet över dåligt wifi och VPN, men jag fastnade för serien snabbt och har kastat mig över varje nytt avsnitt. När jag bodde i USA kändes Bonusfamiljen tryggt, svenskt och trevligt och erbjöd behövlig feel good. Den andra säsongen var tyvärr rätt skakig med några sega trådar som drogs ut alldeles för länge. Därför har den tredje säsongen känts som en nytändning, där mycket har hänt i snabbt och välskrivet tempo. Bonusfamiljens stora styrka är förstås karaktärerna som man lär sig tycka om och bry sig om, och jag hade gärna sett fler säsonger. Seriens svaghet, vilken jag egentligen tycker borde diskuteras i lite större omfattning, är den konstiga bilden som ges av "vanligt folk" vilken förstås beror på att de som skapat serien inte har någon kontakt med det "vanliga folk" som de vill skildra vilket resulterat i en mängd konstiga situationer som känns helt overkliga i förhållande till den verklighet som de haft ambitionen att visa. Trots detta fungerar serien, vilket är ett bevis för hur lyckad den ändå är. Jag kommer sakna Bonusfamiljen och ser fram emot att se skådespelarna i andra serier.

Film och TV, 21/4

Goliat
Tjuvheder-regissören Peter Grönlund låter oss åter besöka en del av Sverige som de flesta aldrig ser. Filmen ska dessutom vara filmad i Norrköpingstrakterna och de flesta pratar grov östgötska, men jag kände inte igen mig någonstans (vilket väl är syftet). Goliat är en bra och sevärd film, svensk socialrealism av det bättre slaget. Betyg: 4

Happy New Year, Colin Burstead
Lätt kaotisk film om en stor familj och några av deras vänner som hyrt ett gods för att fira nyårsafton. Flera begravda konflikter blossar upp och det hela är rätt underhållande. En stor ensemble där många känns igen från brittisk film och TV. Det är inte en film som gör ett jättestarkt intryck, men den underhåller för stunden och de flesta av skådespelarna gör bra ifrån sig. Betyg: 3

White Gold, säsong 2
BBC-serien där två av Inbetweenerskillarna kompletteras av Gossip Girl-hunken Ed Westwick är tillbaka för en andra säsong. Det är fortfarande 80-tal som gäller, inklusive knäppa kläder och frisyrer och ett catchy blandband som soundtrack, och de sex avsnitten är underhållande och hyfsat roliga. Det är en komediserie utan stora ambitioner och fungerar fint om man vill se något avslappnande och kul. Betyg: 3

TV: Back to Life

Back to Life är en ny BBC-serie i sex avsnitt av och med Daisy Haggard, som kanske är mest känd som systern i den några år gamla BBC-serien Uncle. Här spelar hon en kvinna som kommer tillbaka till sin lilla hemstad på kusten och till sina föräldrar efter att ha avtjänat ett 18 år långt fängelsestraff, efter att ha mördat en av sina kompisar. Man förstår snabbt att saker och ting kanske inte är så enkla som de först kan framstå och att en del frågetecken kring dödsfallet kvarstår. Mest handlar det om att återuppta ett liv som satts på paus under många år och försöka skapa sig en tillvaro på en plats där alla hatar en och alla kastar misstänksamma blickar. Back to Life är en unikt brittisk serie som blandar humor och djupt allvar, med mörka undertoner. Allt är genomfört på ett lysande sätt med perfekt fingertoppskänsla. Daisy Haggard briljerar i huvudrollen men resten av ensemblen är också mycket bra, och flera ansikten som är bekanta från brittiska TV-serier och filmer dyker upp i biroller. Back to Life är en väldigt sevärd serie som jag rekommenderar starkt. Betyg: 4